Såhär såg en helt vanlig dag ut:

Frukostbuffé. Behöver jag säga något mer?

På med skidkläder, gå till takoski, sätta på sig pjäxorna (det var den jobbigaste biten. Sen var det värsta över liksom.) och gå upp till liften.

Ta liften upp. Här kommer man (Tony) på att den värsta biten inte alls är över. För det är ju en liten promenad på en sisådär hundra (100) steg upp till nästa lift. "Tusan också!"

Ytterligare en lift, men denna kan man åka (skidor) till. Uppvärmingsåket. 

Om alla är med och välbehållna såhär långt i schemat svänger man nu till vänster. Och här får man (mamma) ett smärre hysteriskt utbrott för backen lutar lite för mycket åt det vertikala hållet. Detta innebär stavrapp för Tony. Okej, inte då. Men hade kunnat innebära. 

Åker lugnt och fint ner för den lite för branta backen. Åker fin blå slinga i solljuset, njuter, tittar upp på 3000 m höga alpberg, suckar i ren lycka, sjunger en liten trudelutt. Ni vet känslan. 

Stannar vid Lilla Stället, sätter sig i en cocacola-solstol, tar av sig yttersta lagret av skidkläder, solar, dricker latte. Eller varm choklad. Beror på hur sötsugen man är. 

Ja, jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer. För det är liksom pretty much it. 

Oh, och fyrarättersmenyn på kvällen. Anti Pasti, Primi, Secondi, Dessert. Ni vet. Rubbet, liksom. 

Och himla fina servitriser/servitörer på det är liksom bara plus. Eversmiling Renata, och Servitören. 



Nu är ni rätt blåa av avundsjuka va? You should be.

Puss. ♥